När vi kommer fram så hoppar vi ur bilen och går mot byggnaden. Vi får gå upp några trappor. När vi är precis utanför kan man känna musiken dunka i golvet och väggarna. Isa öppnar dörren och vi går in. Musiken är öronbedövande hög och vissa dansar på dansgolvet medans andra sitter vid bord på sidan av. Isa drar iväg mit till en tjejgrupp som står i pratar en bit från dangolvet. Det är Isabell, Lovisa, Mathilda, Hanna, Emilie och några andra jag inte känner igen. 

- Men ska vi ut och dansa eller?! Frågar Hanna plötsligt och hela gruppen tjejer flyter ut på dansgolvet. Det är ganska många där. Vi dansar ett tag tills några blir törstiga, så vi ställer oss i kön till det lilla ståndet där de säljer drickbara saker. 

Jag och Isa går och sätter oss i en liten soffa vid ett bord och efter ett tag kommer två killar, Lukas och Fredde tror jag dom heter. Dom slår sig ner vid oss och plötsligt kommer Felix också. Soffan vi sitter på är inte så stor, men han klämmer sig ner mellan mig och Lukas. Vi får nästan inte plats. Men det är mysigt ändå att sitta och prata med dom. Felix och Lukas babblar på om allt och inget, och Isa drar in mig i deras samtal.

Efter ett tag tonas den höga musiken ut och det börjas spelas en lugnare låt. Mina tankar vandrar iväg till discot vi hade i lågstadiet, då spelade vi en lugn låt för alla som ville dansa tryckare. Jag börjar fnissa för mig själv.

- Vad skrattar du åt då? Kom så dansar vi. Säger Felix. Det är inte en fråga, utan ett konstaterande. Han drar ut mig och bland "paren" som samlats för att dansa. Han trycker sin kropp mot min och vi kommer nära, nära. Jag kan känna hans utandningsluft i mitt hår. Vi rör oss sakta till musiken.

- Förlåt för kort kapitel! Ska försöka göra nästa längre men då tar det lite längre tid att skriva! 

- Hur var det i skolan idag Alex? Frågar mamma och ser på mig när jag kommit in i köket. Hon står och lagar mat.

- Bra, antar jag. Svarar jag.

- Träffade du några trevliga kompisar? Fortsätter mamma.

- Haha, ja det skulle man kunna säga! Säger jag lätt hysteriskt och tänker på mötet med Felix. Mamma ser fundersamt på mig och jag skyndar mig in på mitt rum för att hon inte ska börja fråga ut mig.

Jag sätter mig framför datorn och loggar in på Facebook. Jag ser att Isa har hittat mig och skickat en vänförfrågan. När jag accepterar tar det bara några timmar innan nästan alla jag såg på skolan har skickat vänförfrågningar. Jag accepterar dom flesta och plötsligt det jag ett välkänt namn.

"Felix Sandman har skickat en vänförfrågan till dig."

Jag hoppar upp från min stol så högt att jag slåt huvudet i lampan som hänger precis ovanför. Jag sätter mig ner och håller mig för pannan samtidigt som jag klickar på "Acceptera". 

-

Fredag morgon:

När jag vaknar är klockan bara 6, så jag sträcker på mig och sätter mig upp i sängen. Jag kollar snabbt instagram och twitter, sen börjar jag leta efter min plattång i flyttkartongen där vissa saker fortfarande ligger. Jag hittar den, kopplar in den och börjar platta håret när den blir varm. Jag brukar inte platta håret så jätteofta, men det händer. När jag är klar så drar jag på mig svarta jeans och en ljusrosa stickad tröja. Jag går ner och äter snabbt mat, sen drar jag mig mot skolan.

När jag kommer fram står Isa, Mathilda och en tjej jag inte vet namnet på och väntar på mig. Tjejen jag inte känner igen heter tydligen Lovisa. Vi går in och plockar fram sakerna vi ska ha, och går långsamt mot bildsalen, där vi har mentorsmöte varje morgon. Jag ser att Felix och någon till kille kommer gåendes långst korridoren i motsatta håll. Vi möts precis i dörren. Ingen säger något men jag ser att han blinkar mot mig. Jag kan inte förstå varför.  

- (Vet att jag hoppar lite men aja..)'

När sista lektionen är slut så frågar Isa om jag ska hänga med henne hem. 

- Visst! säger jag och så går vi hem till henne. 

- Vad vill du hitta på? frågar hon.

- Jadu, vad finns det att göra? Undrar jag och ler smått.

- Jadu.. Det finns typ en ungdomsgård inte så långt härifrån, och det skulle fest där ikväll, tror jag Lovisa sa. Säger Isa och ser fundersam ut.

- Sure, vi drar dit! Säger jag. 

- Va bra!

Vi fixar oss lite extra och sen ber vi Isas mamma att skjutsa oss.

____________________________________________________

Hej! Detta blev ett ganska rörigt kapitel men hoppas det duger! <3

Min blick fastnar på en person, som får mitt hjärta att stanna. Nej. Det kan bara inte vara han. Men det är det. Jag kan inte tänka. En av mina fyra största inspitaioner i livet, sitter här, mitt framför ögonen på mig. I samma klassrum som jag.

_________________________________________________________________

- Duu, sluta stirra, mumlar Isa brevid mig. Jag tittar istället ner i min mattebok och försöker tänka klart. Det ringer ut, böcker slås igen och stolar slamrar. Jag reser mig upp och jag och Isa går ut från klassrummet. Några tjejer flockas runt oss och börjar fråga ut mig massa saker. En frågar till och med om jag är vegitarian. Jag försöker svara på allt utan att börja skratta, för det känns ungefär som om jag vore superkänd och pratar med mina fans. Efter ett tag blir dom tysta och jag går till det enda lediga skåpet, lägger in mina saker och låser med låset jag haft i fickan.

Vi har en kort rast som jag ägnar åt att prata med Isa och en annan tjej som heter Mathilda. Mathilda är kort och har axellångt brunt hår, och hon bär onödigt mycket smink. Hon är väldigt rolig, så det är svårt att sluta prata med henne. När det ringer in så går jag, Mathilda och Isa mot engelskasalen. Men plötsligt går jag in i någon. Jag tappar min engelskabok och personen ryggar bakåt. Men när han ser att jag tappat min bok så sträcker han sig ner och tar den.

- Åh tack! Förlåt så mycket jag.. Börjar jag när jag plötsligt inser vem jag krockade med. Jag tappar andan.

- Haha, det gör inget, säger Felix och räcker mig min bok. Men jag har helt tappat talförmågan och känner mig helt förlamad. Isa snappar åt sig boken och går därifrån. Jag vaknar till och ser efter henne.

- Eh förlåt, jag ska gå nu.. Säger jag och slinker förbi honom. Han vänder sig om och jag kan känna hans blickar bränna i ryggen.

Säkert tycker han att jag är helknäpp, men jag kan inte förmå att jag gjorde som jag gjorde.

The Fooo är mina största idoler. Eller, förebilder. Jag älskar deras musik och allt dom gör. Man kan säga att jag under de senaste månaderna vart lite som... Besatt. Och nu stog Felix livs levande framför mig för mindre än en minut sedan.

Skoldagen forsätter men alla mina taknar är hos Felix. Leendet han gav mig spelas upp innanför min näthinna gång på gång. När skoldagen äntligen är slut går jag hem så fort jag kan. När jag är hemma slänger jag upp dörren och ropar till mamma att jag är hemma.

______________________________________________

Kort kapitel men min dator är jätteseg och har nyss fått igång den, så publicerar detta nu och börjar skriva på 4:an idag. Kram!

När jag vaknar på måndag morgonen är jag nervös. Fruktansvärt nervös. Jag drar på mitt ett vitt linne och ljusa jeans med slitningar på knäna och sen borstar jag mitt långa svarta hår. Sen går jag ner för trappen och kommer ut i matsalen, som är enorm. Jag märker att jag är den enda som är vaken, så jag öppnar kylskåpet och tar ett glas mjölk och ett äpple.  Jag slänger i mig mjölken, sätter på mig mina orangea converse och en grå hoodie. Håret låter jag falla ner över min rygg. Precis när jag ska gå ut så kommer mamma ut från sitt rum.

- Men jösses Alex, det är 40 min kvar innan skolan börjar och den ligger bara fem minuter härifrån. Säger hon i ett nyvaket tonfall.

- Jag tänkte ut och gå en sväng, går direkt till skolan sen, lovar. Säger jag, öppnar dörren och går ut innan hon hinner protestera.

Himlen är klarblå och det är mitten på september. Det är ganska kallt, och jag är glad över att jag tog en skön tjocktröja istället för en skinnjacka, som inte värmer så bra. Jag drar tröjan tätare omkring mig och börjar gå på vägen. Dagen innan hade vi åkt runt i kvarteret så jag vet vart skolan låg och håller mig till huvudvägen som jag vet vart den går. Jag möter några personer. Vissa hejjar, andra ignorerar mig.

Det är tur att jag kan prata flytande svenska, engelska och franska. Det hade vart pinsammt om jag inte hade kunnat svenska.

Jag märker att klockan tickar iväg och vänder om mot skolan. Det är en ganska stor skola, lite större än den jag gick på i Canada.

Folk tittar på mig när jag går över skolgården och in genom huvudporten. Haha, vad annars hade jag väntat mig? Jag går mot rektorns rum och hon skiner upp i det bredaste men falskaste leende jag någonsin sett.

- Så du är Alex Linddahl? Frågar hon och jag nickar.

- Jag ska presentera dig för din klass!

"Åh nej, jag kommer få stå framför alla.." hinner jag tänka innan hon knuffat in mig i ett klassrum och jag står mellan två vuxna, rektorn och min lärare, inför ungefär 20 pers.

- Det här är Alex Linddahl, som ska börja här med oss. Vill du berätta om ig själv? Frågar läraren.

- Eh.. Nej.. Säger jag och känner hur jag rodnar. Rektorn går iväg och lämnar mig med läraren.

- Jahapp.. Men du kommer ifrån Canada, inte sant?

- Hm, jo det gör jag. Säger jag osäkert. Läraren pekar på en plats brevid en ljushårig tjej som ler vänligt mot mig. Jag sätter mig brevid henne och stirrar rakt fram.

- Eh.. Hej. Säger den ljushåriga tjejen. Jag heter Isa.. Fortsätter hon.

Jag vänder mig mot henne och hennes leende är äkta.

- Hej, Alex heter jag.. Säger jag tyst.

- Okej, nu kan vi börja jobba i matteboken! säger läraren och kommer fram till mig med en bok.

- Eh.. Jag hade den boken i Canada.. Säger jag. Flera ansikten vänds mot mig.

- Så bra då! Börjar läraren.

- Men jag har redan gjort ut den. Fortsätter jag. Läraren säger att han ska fixa en ny bok och lämnar klassrummet.

Genast börjar alla titta på mig och jag känner mig extremt obekväm.

- Men sluta stirra puckon! Säger Isa högt och man ser att allas reaktion är likadana. De vänder på huvudena och börjar jobba i matteboken. Tydligen är Isa den som bestämmer här. Jag kan inte bestämma mig för om det vore bra eller dåligt att bli kompis med henne. Men Isa verkar redan ha bestämmt den saken, för hon börjar pladdra på i mitt öra om allt och alla på skolan. Linnea, Samuel, Adam, Emilia, Hanna och massor av andra namn rabblar hon upp. När läraren kommer tillbaka med en annan bok tystnar hon och börjar jobba. Jag får en penna, sudd och ett rutat anteckningsblock. Jag börar jobba men känner mig iaktagen. Jag sneglar upp och möter 20 par ögon som sneglar på mig. Min blick fastnar på en person, som får mitt hjärta att stanna. Nej. Det kan bara inte vara han. Men det är det. Jag kan inte tänka. En av mina fyra största inspitaioner i livet, sitter här, mitt framför ögonen på mig. I samma klassrum som jag.

Kapitel två och tre är skrivna och kommert tidsinställt imorgon och i övermorgon!

Ni får jättemega gärna sprida bloggen vidarare och kommentera! Det är jättekul att få beröm för det man lägger ner tid på. Länkbyten kan jag göra när bloggen är lite större :3

Kram på er Foooers!   

Hej! Jag tycker alltid att första kapitlet är svårast att skriva på en novell. Men jag ska göra så gott jag kan! :)

____________________________________________________________________

Alex perspektiv.

Flygplanet sjunker mot marken snabbare och snabbare. Jag tittar ut igenom det lilla fönstret på min högra sida och drar ett djupt andetag när flygplanet slår i marken. Det är natt, så jag ser ingenting, bara små lampor överallt.

- Är det inte kul att äntligen få komma tillbaka till Sverige? Kvittrar mamma brevid mig.

Jag har varit i Sverige en gång tidigare, men då var jag så liten att jag inte kommer ihåg någonting.

- Eh, jo mamma.. Säger jag och försöker kväva en suck.

- Alex jag vet att du inte vill göra det här... Men det kommer ordna sig ska du se! säger mamma och tittar på mig med ett trött leende. Jag vänder ryggen till henne.

Min pappa var 50/50 svensk och kanadensisk, och mamma var helsvensk. När dom träffades fick dom först min storebror Anton, sedan min syster Johanna och sist mig, Alex. Men min pappa och syster har varit döda i över ett år. Bilolycka.

När Johanna försvann så försvann jag också. Men jag vet inte vart. Jag hade aldrig känt mig så tom som när vi lämnade sjukhuset utan pappa och Johanna.

Mamma har hyrt en bil åt oss, så hon jag och Anton packar in våra saker i den. Vi ska bo hos mammas syster Amelia tills vi hittar ett hus i samma kvarter. Skolan är redan fixad, jag och Anton börjar på måndag.

"Två dagar kvar." Tänker jag och spänner käkarna. Jag vill verkligen inte börja i en ny skola. Det är inget fel på själva skolan, jag har faktiskt rätt bra betyg. Men jag har aldrig varit den som har 20 olika kompisar att vända mig till. "Kanske blir det bättre här än i Canada." Tänker jag och suckar. Sen är vi framme vid Amelia, och vi kliver ur bilen. Amielia har ett ganska stort hus. Hon lever ihop med sin man och deras 30 katter. Åtminstonde ser det ut som 30 st. Det är katter som jamar, ska hälsa, fräser och stirrar konstigt på mig. Jag känner mig obekväm i deras fina hus, som om jag stör.

- Du kommer få ett helt eget rum! Säger mamma. På henne låter det som om vi ska bo kvar här hela våra liv. När hon ser min min säger hon;

- Ja alltså, vi har inte råd att köpa nytt hur just nu så du får ett eget rum tills dess.. Säger hon och försöker se säker ut. Men hon kan inte.

Jag vet att vi har dåligt med pengar. Det har i haft ända sedan pappa dog och slutade jobba. Mamma hade inte ett så bra jobb i Canada. Men nu hade hon blivit erbjuden ett nytt jobb med hög lön i Stockholm. Dessutom visste jag att mamma hade försökt övertala pappa att flytta till Sverige. På det sättet hatar jag henne. Hon ser sin chans nu när pappa är död.

Jag lägger mig på den bäddade sängen och innom fem minuter har jag somnat.

____________________________________________________________________

Lite luddigt kapitel med information också. Hoppas ni gillar det! Killarna kommer in i nästa kapitel eventuellt :3

Alex har nyligen flyttat till Sverige ifrån Canada. Hon känner inte en enda kotte där hon bor, förutom sin mamma och bror.
Hennes pappa och syster dog i en bilolycka året innan flytten. Efter att hon förlorat sin syster kom Alex aldrig riktigt tillbaka till livet.

Det enda Alex kände till om Sverige var språket, som hon lärde sig när hon var liten eftersom hennes föräldrar var svenska, och dom där söta killarna som sjöng låten Man Over Board. Alex var säker på att hennes nya liv i Sverige skulle bli hemskt, men en dag i skolan sprang hon in i en person hon mycket väl kände igen..

Denna skrevs i "då" form. Novellen kommer skrivas i "nu" form.

Hej. Jag skriver nu detta ifrån mobilen, så kan inte fixa design föräns imorgon.

Jag kommer att försöka lägga ut ett långt, välskrivet och igenomtänkt inlägg varje vecka(på helgen antagligen) och något kortare inlägg ibland. Hoppas ni kommer fortsätta läsa efter att jag kommit igång! Kram.